På måndagar kl14 har jag börjat ha högläsning för de boende på Hammarhöjds seniorboende. Vi har samlats kring eftermiddagsfikat 10-12 stycken och jag har börjat läsa ur ”De ovanliga” av Åke Mokvist. Detta sker via studieförbundet Bilda, genom dom gick jag en kurs i högläsning för äldre i Skellefteå under våren. Kursen handlade om hur viktigt det är med berättandet oavsett om det väcker glädje eller sorg, så länge det väcker känslor så betyder det något. Att leva på minnen räcker långt men vi måste hjälpa varandra att minnas oavsett ålder. Detta är helt ideellt och de flesta som gick kursen var nyblivna pensionärer som kände att de äntligen hade lite tid över. Jag tänker annorlunda. Jag vill ta mig tiden och därför gör jag det. Istället för att ha kund och tjäna pengar avsätter jag en timme varje måndag eftermiddag för att det helt enkelt känns gott i själen. Att stilla mig, beröra. Använda min röst. Jag möter många äldre som känner sig uttråkade, rastlösa, understimulerade men kanske inte vågar begära något mer av sin vardag. En aktivitet som kräver att man åker iväg kan lätt kännas övermäktigt men att i samband med fikat lyssna en stund är för många ett mer rimligt alternativ.

Under första lässtunden började jag läsa ”De ovanliga”, en samling original som fortfarande lever kvar i Sverige har dokumenterats. Deras historier får utrymme i denna bok, människorna här får glänsa! Berätta sig. Det var så roligt för att det skapade diskussioner. Vilka original fanns i din by? Många runt bordet har växt upp i grannbyar och kände därmed till samma personer. Plötsligt bytte vi roller och de fick berätta för mig om olika personer som funnits i deras närhet. Bland annat bröderna Landby var det många som kände till. Eget nog hittade jag ett urklipp på dem senare  i boken som ägaren före mig har stoppat in bland bladen.

Vad är då ett original? Kan vi verkligen leva som vi vill i Sverige? Har alla människor lika stort värde? Är den ekonomisk tillväxten och stressen verkligen nödvändig för vår utveckling? I boken berättar sig många människor som valt en annan väg. Kalla dem säregna, udda, socialt avvikande, fritänkande eller bara människor som är vana att klara sig själva och väljer friheten framför allt annat. Bara döda fiskar flyter med strömmen, så inleder författaren boken. Jag blev otroligt glad när jag hittade den här boken som utkom 2000 eftersom det är ett bevis på att det fortfarande finns original i Sverige. Men skaran håller på att tunnas ut. Varför?

Jag tror att vi idag inte lämnas ifred på samma sätt. Det var enklare förr att leva isolerat och avskilt. Folk i byn visste att den där Perssons pojk var en nalta eljest och så var det inget mer med det ( i bästa fall). Idag tvingas vi in i samhället på ett annat sätt. Som Helena Langenhed i boken uttrycker sig Svenska folket lider av bosjuka! Dom bor ihjäl sig och får varken råd eller tid att uppleva något annat. Jag tänker att det ligger något i det. Vi är så noggranna med att göra rätt i våra livsval men för vem? De ovanliga besitter enorma kunskaper om naturen. Många uppsöker aldrig sjukhus och äter bara vegetariskt och örtmedicin. Hänvisar gärna till Bibeln utan att ens vara troende. Lever de såhär för att söka uppmärksamhet? Knappast. Oftast bor de avskilt i något litet hus i skogen med önskan om att lämnas ostörd.

Och jag undrar för mig själv, friheten, hur ofta smakar vi på dens egentliga konsistens?