I sextio år levde Ludde i sin koja i Vallstaskogen. Utan el och utan vatten, året om. Ludde blev en riktig kändis med tiden. Han porträtterades i den storsäljande boken De Ovanliga och många fascinerades av hans val av livsstil i en högteknologisk tid.
Men det enda Ludde själv brydde sig om och bekymrade sig över var fåglarna utanför knuten och djuren i skogen. Ofta satt han med sitt dragspel och sjöng egenhändigt nertecknade visor för att skramla in pengar till mat åt sina älskade fåglar.
I vintras visade Bollnäs bibliotek en uppskattad utställning om Ludde Rönnberg, i ord och bild. Den sista tiden i livet bodde Ludde pä Ängslunda i Arbrå. Det var också där han somnade in på skärtorsdagens morgon.
De har samlats många artiklar om Ludde genom åren i våra tidningsarkiv. Och ingen som besökte Ludde i hans ytterst primitiva skogskoja kan dölja sin förvåning det allra minsta över precis hur primitivt det var.
Tord Åhman i Västerås, gjorde en uppskattad film om Ludde, "Skogen blev mitt hem". Han träffade första gången för sju år sedan, ett möte som resulterade i många besök i Hälsingland. Tord Åhman var också en av de första som fick dödsbudet på skärstorsdagens morgon.
- Det var ju väldigt stökigt i den där kojan och jag sade någon gång till honom att han kanske kunde städa upp lite. Då svarade Ludde, "Vet du Åhman, livet är för kort för att städas bort." Och det hade han rätt i!
"Tack för slanten. Mat till djuren. Ludde." Så stod det på lappen som låg vid plasthinken som stod vid hans fötter när han satt i nåt gathörn i Bollnäs och spelade för att få ihop till fågelmaten.
- En gång när jag besökte honom i kojan hade han helt slut på vatten. Jag fick följa honom långt upp i skogen till en källa. Då sa han till mig: "Hörru Åhman, nästa gång du är i Gävle kan du köpa en lott. Så tar vi och delar på den och åker till Kanarieöarna."
Luddes liv i skogen fascinerade många människor. Det gjorde att besökarna strömmade till, särskilt efter kapitlet om honom i boken De Ovanliga och efter filmens tillkomst.
- Jag vet inte varför folk blev så fascinerade av Ludde. Kanske för att det är väl sådär vi borde leva egentligen. han var ju så snäll. Och stress, det existerade inte hos honom.
- Men det var nästan omöjligt att få stopp på honom när han började prata. Jag var tvungen att säga åt honom att vara tyst ibland när jag filmade, annars blev det alldeles omöjligt att klippa filmen.

Malena Hilding
malena.hilding@ljusnan.se